Nonius

Historia
  Alla noniushästar härstammar från en gemensam stamfader; nämligen hingsten Nonius. Nonius var född i Normandiet i Frankrike år 1810. Han påstås vara fallen efter en engelsk fullblodshingst vid namn Orion. Uppgifter förekommer också om att hingsten var av engelsk halvblodras. Nonius mor var ett normandersto. Hingsten erövrades som krigsbyte av ett ungerskt kavalleriförband under napoleonkrigen. Han fördes från stuteriet Rosieres i Frankrike till statsstuteriet Mezöhegyes i Ungern. Där ställdes Nonius upp och betäckte ston av bland annat raserna anglonormand, arab, holsteiner, lipizzaner, andalusier, kladruber och engelskt halvblod. Han producerade femton fulländade hingstar och förutom att han var mycket fruktsam, så satte han sin starka omisskännliga prägel på avkomman. Nonius son Nonius IX verkar ha varit en ännu mera dominant förvärvare än sin far.
  Det sades att många av de bästa hingstarna och stona var resultatet av en relativt stark inavel, men oavsett hur det är med den saken så blev de mycket populära. År 1890 fanns det över 800 hingstar, och mer än 3.200 ston registrerade som härstammade från Nonius. Noniusrasen är delad i två olika stammar: en större och lättare, och en mindre och tyngre. Rasen är bra rid-, vagns- och jord brukshästar. Många noniushingstar har exporterats till andra länder för att förbättra det inhemska hästbeståndet. Rasen föds upp, förutom i Mezöhegyesstuteriet i Sydöstra Ungern, i hela Ungern, Slovakien, Rumänien, i föredetta Jugoslavien och Bulgarien. Det är vanligt att noniusston korsas med fullblodshingstar för att få fram duktiga jakt-, hopp- och ibland också dressyrhästar.

Exteriör
  Den mindre nonius typen blir omkring 145 till 155 cm hög över manken, den stora blir omkring 155 till 165cm hög. Det är en ganska tung varmblodshäst som är mycket hård, pålitlig och ivrig. Förekommande färger är svart och mörkbrun. Huvudet är något långt men lätt och väl ansatt med rak eller något konvex profil, bred panna, små mandelformade ögon, långa öron, samt tjock pannlugg.
  Halsen är lång, muskulös och väl ansatt och har tjock man. Manken är svagt välmarkerad, ryggen är lång och rak, eller ibland något svankig, runt inte särskilt brett eller långt kors, väl ansatt och tjock svans. Bröstkorgen är inte speciellt djup men har god bredd, bogpartiet är kraftigt och något sluttande. Benen är smala och långa med relativt långa underarmar, korta skenor och karleder. Aktionen är vägvinnande och mycket aktiv.
  Den kände hippologen C.G. Wrangel beskriver de två noniustyperna så här i sin bok "Handbok för Hästvänner" från år 1911-1913:
  "Hvad angår den stora Nonius, har denne lika entusiastiska beundrare som arga fiender. När den stora Nonius är god, så är han otvifvelaktigt ett praktdjur, men såsom alltid när frågan gäller de mycket stora hästslagen, höra de harmoniska, verkligt lyckade exemplaren till undantagen. Bland flertalet af dem finner man att ryggen, refbenshvälvningen och kotorna lämna mycket öfrigt att önska och att äfven bakdelen kunde vara bredare, gånger mer accentuerad, hela typen ädlare. Detta oaktadt är jag af den åsikten, att Ungern har allt skäl att vara stolt öfver den bepröfvade afvelskonstans, solida byggnad, ansenliga storlek och tyngd (172 cm. resp. 640 kg.), som utmärker den stora Nonius.
  Framförallt kan Noniusstammen tjäna såsom värn emot den kallblodiga afveln, som äfven i Ungern alltmer börjar vinna terräng, enär stammens bästa produkter äro lika starka som kallblodets. Sin fulla utveckling når han först vid 6 års ålder. Den lilla Nonius, ...är rent af ovärderlig för den ungerska lanthästafveln. Lika värdefull för landtmannen, armen och industrin, representerar han den verkliga typen af en "cheval à tout usage". Endast den skönhet, som imponerar på hvem som helst, har naturen, nekat honom, och faktiskt är att en lång rygg, en kort manke och kort kruppa kläder ingen häst. Ädelhet utmärker ej heller hvarken den stora eller den lilla Nonius. Men däremot är denna senare så senig, långbent och kraftig att man är färdig förlåta honom de ofvannämnda felen. Den lilla Nonius är i allmänhet 158 cm, högre än 160 cm, blir han aldrig.
  För att undvika för stark släktskapsafvel, korsas detta slag sedan ungefär 45 år med engelskt fullblod. När produkterna efter denna korsning börjar utfalla för lätta, paras de genast med Nonius-hingstar, hvilket har visat sig såsom ofelbart medel att upprätthålla jämnvikten mellan blod och massa."
Eva Eternell Hagen